”Det spelar nästan ingen roll att du lever om din mamma tror att du är död”

Vi har alla sett dom där nyheterna. Vi har alla tyckt synd. Föreställt oss det otänkbara. Ägnat våra tankar. Vi minns var vi var när vi först hörde nyheten. När vi går och lägger oss slår kanske tanken oss igen. Är det riktigt allvarlig kan det finnas på näthinnan flera dagar efteråt. Och så klart minns vi på årsdagarna, om nyheter påminner oss vill säga. Men sådär fem månader efteråt, är det någon som tänker på det då?

Idag är det fem månader och en vecka sen cyklonen Winston drog över Fiji. Med sig drog den 80% av landets elektricitet, skadade 126 personer och tog 44 människoliv.  Jag satt på golvet bredvid min våningssäng i skenet av min ficklampa och hörde Winston på andra sidan väggen. Vind 80 m/s låter skrämmande likt vågor som rullar upp på en strand.

Jag trodde det skulle ändra mitt liv. Att inget skulle bli sig riktigt likt igen efter att jag sett vad jag såg. Men här sitter jag, och är förbannad på trafikljusen i Smedsby som byter så långsamt. Jag trodde jag aldrig kunde glömma. Men här står jag, och blir ibland påmind av den, alldeles undervärderande frågan, ”he va väl nån storm då du va där på Fiji, visst?”.

Det är väl därför det känns så distant, därför jag förminskar minnena och därför jag inte bryr mig lika mycket längre. Ingen i Finland talar om det. Få i min umgängeskrets här fick nångånsin veta hur allvarligt det var. Vilken tur jag hade. Och jag, ja jag behöver inte se på eländet längre heller.

Men nu ska vi inte skriva om historia, istället kan vi citera historia, för även när jag såg på eländet var det svårt att inte ta distans, 29e februari 2016, nio dagar efter Winston skrev jag:

Skadegörelsen var total. En kyrka som rasat samman, en skola som bara hade två väggar kvar, ett bibliotek som låg utspritt på en gräsmatta. Mer hus låg jämt med marken än stadigt på marken. Överallt hördes ljudet från hammare och spik när nya tak byggdes. Skogsbränder syntes i varje by när skräp brändes, och ofta spred de sig. I dikena fanns ihoptejpade vattenrör. Barn lekte med elledningar som låg bredvid vinkade elstolpar. Skrattande barn i dammar som tsunamivågen skapade och sörjande familjer som förlorat en i familjen. 

Jag vete fan hur nära man måste komma för att förstå. Antagligen ska du stå i ögat av orkanen och se på. För när jag gick där längs grusvägen kunde jag ännu inte förstå att det här är någons verklighet. Kanske för att jag, eller människoarten, är så fantastisk självisk så att man inte kan ta in det när man själv kan leva utanför förödelsen.”

Låt oss nu spola tillbaka bandet nio dagar till, till 20e februari 2016 när Winston regerade. Jag befann mig då två bussresor, fem timmar, från mitt boende i Suva. Det var en lördag men vi ställde in alla våra planer, alla våra planer blev ju dessutom inställda, och åkte hem till vårt hus där runt 30 volontärer bodde just då.  Det fanns 30 olika reaktioner på vad som hände, hela skalan. Jag var väl någonstans mittemellan dem som tog på sig simglasögon och gick ut, och dem som skickade åt sina vänner att dom kommer att dö inatt. Jag var rätt passiv, ledsen men lugn. Gick och la mig tidigt. Men det finns en avgörande sak som jag vill lyfta upp. Något som underlättade alltihop, hade jag inte gjort det hade panikattacken inte varit långt borta. Jag meddelade min familj och några av mina vänner. Jag har min handledare att tacka för det, för jag hade inte gjort det utan hennes uppmaning. Jag gjorde det när jag satt i bussen påväg till Suva. Träden bugade och vågorna hade hade höga vita kanter men ingen, ingen, där hemma kunde ha hört talas om detta ännu och jag ville ju ogärna oroa dem i onödan. Men min handledare sa åt oss att meddela våra anhöriga att vi är i säkerhet. Så jag gjorde det. När jag steg av bussen hade jag 8% batteri, ingen ström och ingen signal. Jag skulle vara okontaktbar det följande dygnet. Jag får rysningar av tanken på att mina föräldrar skulle läsa i nyhetsnotiser att den andra starkaste uppmätta cyklonen i historien åkt tvärs över Fiji, och sedan inte få tag på mig. 29e februari, när jag skrev citatet ovan, träffade jag en Australienare som inte kunnat nå sin familj på sex dagar.  Det spelar nästan ingen roll att du lever om din mamma tror att du är död.

Winston gav mig respekt för moder natur. Winston lärde mig frustation, frustationen när man inte har nån annan att skylla på än moder natur. Folk blir hjälplösa när man inte får lägga skulden på nån annan. Winston förbluffade mig, hur lastfartyg kan blåsa omkull kommer jag aldrig riktigt att förstå. Winston fick mig att känna hopplöshet, en hel dags arbete syntes ingenstans. Winston förvånade mig, eftersom det kändes lika overkligt att se det med egna ögon som det är att se det på tv-nyhterna. Winston gav mig erfarenheter för livet.

Fem månader senare tänker jag på Winston ibland, när jag väntar på att trafikljusen ska slå om.

Winston_2016_landfall.gif

Klicka på bilderna för att läsa hela bildtexterna. Vissa bilder är tagna av Chantal Lindholm.
Här är blogginläggen skrivna 20.2, 21.2, 22.2 och när jag åkte till Levuka 27.2, 28.2, 29.2

En reaktion till “”Det spelar nästan ingen roll att du lever om din mamma tror att du är död”

  1. Alltså vilken hemsk upplevelse det måste ha varit.. :/ Men jag tror faktiskt att det är väldigt mänskligt och normalt att återgå till det ”vanliga” rätt snabbt, för gör man inte det kommer inte psyket klara av att hantera det, och livet som fortsätter. Kanske en självbevarelsedrift?

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s