”Då började det röra mig i ryggen, när människor inte tycktes tro på vad jag sa och istället lyssnade på normerna.”

Det var lättantändligt. Det började brinna av bara en gnista.

statistik 2

 

Det här hände när jag skrev vad jag tyckte och tänkte om tvåspråkigheten i detta land. Jag är stolt över finalndssvenskarna. Som läser, reagerar och agerar. Än en gång fick vi det bevisat att vi bryr oss, att detta är viktigt. Varför vi aldrig ska sluta höja våra svenskspråkiga röster.

För två år sen var det här inte så viktigt för mig. Svenskfinlnad och finlandsvenska var ord utan någon större laddning. Det var inte före jag kom ut ur ankdammen som jag förstod vad det menades med att vara finalndssvensk. Hur mycket man har att försvara.

För två år sen flyttade jag till Stockholm och efter att ha bott där i två månader skrev jag:
”I ankdammen har jag heller inte bemötts av fördomar. I Stockholm har jag för första gången fått smaka på fördomarna och stereotypernas bittra smak. Bara en liten sur aptitretare, men tillräckligt för att öppna mina fördomsfria ögon.”

I Stockholm fick jag många gånger höra att jag hade fin dialekt. Men ännu fler gånger fick jag ”va?”, ”menar du dethär?” och ”det heter inte så på svenska”. Det heter inte så på svenska. Jaha. Vilket språk heter det så på då? Det här låtsasspråket som jag talar? Det heter visst så på svenska, jag pratar också svenska. Dessutom – jag förstår vartenda ord du säger men du förstår inte vart 10e ord jag använder. Så vem är du att bestämma ”vad det heter på svenska”.

Det var det här jag ville skriva om redan i förra inlägget, men jag visste det skulle bli en roman i sig själv. Reaktionerna jag fått som finlandssvensk utomlands. I Sverige lärde jag mig först och främst vad det innebär att vara finlandssvenk. Hur mycket vi egentligen skiljer oss från rikssvenskarna. När jag sen flyttade hem till Finland började jag studera i Inkeroinen. En urfinsk liten ort i Kymenlaakso, sydöstra Finland. Inom loppet av 10 dagar hade jag flyttat från Sveriges huvudstad till Inkeroinen, där jag ensam utgjorde ungefär 50% av den svenskspråkiga befolkningen. Trots de oränkerligt många goda minnerna jag har från Stockholm och Inkeroinen så började jag nu känna en viss hopplöshet. Svenskarna tyckte det var roligt att jag kunde bo i Finland utan att kunna finska och finnar tyckte det var konstigt. Svenskarna trodde finlandssvenskar hade svenska som andra språk, finnarna trodde inte man kunde leva på enbart svenska i Finland. Inte passar vi riktigt in i Sverige och inte hörde vi riktigt hemma i Finland. Det kan ju inte vara så att vi finlandssvenskar bara känner oss hemma längs den västra kusten, va?

Jag generaliserar ju när jag säger ”svenskarna” och ”finnarna” som om vartenda huvud bär på okunskap om finlandssvenskar. Såklart inte. Men förvånandsvärt många huvuden. Majoriteten faktskt, av dem jag träffat. Okunskap var det jag mötte på när jag reste längre bort också, men det förväntade jag mig ju. Ingen utanför de nordiska länderna kan jag begära ska veta nått om Finlands nationella språk. I vintras reste jag rätt långt utanför de nordiska gränserna, till Oceanien och jag umgicks med folk från tiotals olika länder. Jag minns inte första gången jag fick förklara vad finlandssvenska var men jag minns precis sista gången. Det var i bussen på Nya Zeeland och en svensk flicka skrattade högt åt att jag kunde prata flytande svenska.

Det var verkligen så, att i början av resan gick jag gärna och tålmodigt in i diskussionen.
Ja, jag talar svenska.
Nej, jag är inte från Sverige.
Ja, Finland har två nationella språk.
Ja, jag kan också finska.
Nej, mina föräldrar talar inte finska hemma.
Nej, jag gick inte i finsk skola.

Om det enda folk vet om mig är att jag är från Finland så anta att jag inte pratar svenska, varsågod. Men det var fascinerade hur folk som lärt känna mig, som visste jag var från Finland, fortfarande kunde presentera mig som ”from Sweden”. Folk som visste att jag enbart talar svenska med alla i min familj och alla mina närmaste kompisar frågade fortfarande om jag pratade finska i telefon. Då började det röra mig i ryggen, när människor inte tycktes tro på vad jag sa och istället lyssnade på normerna. Sen var det ju också det där när folk skrattade. Vissa verkligen skrat-ta-de åt att det finns människor som jag, som bor i ett land men talar ”ett annat lands” språk. Vartefter månaderna utomlands gick blev förklarningarna på mitt ursprung kortare och kortare. När den där svenska flickan skrattade åt mig på bussen förklarade jag mitt modersmål med en axelryckning. Än sen. Om några dagar är jag hemma, tänkte jag. I ankdammen, där vi ju hör hemma.

 

 

frihetsstatyn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s