Avoimet ovet, Kymenlaakson Opsito

Jag hade inte tänkt på det förrän jag stod där igen. Då frös jag, nu kisade jag med ögonen mot solen. Då hade jag en rinkka på ryggen, nu drog jag en liten väska bakom mig. Då var jag full av spänning och förväntningar, nu visste jag precis hur det gick. Senast jag stod på Dickursby tågstation var när jag var på väg till flygfältet, på väg till Fiji. Så mycket har hänt sen jag stod där senast.

Den här gången var jag inte på väg till andra sidan jordklotet. Men andra sidan av Finland. Kymenlaakson Opisto, där jag studerade i fjol, hade öppna dörrar vilket betydde att vi alla skulle tillbaka och fira. Jag köpte tågbiljetterna ganska genast jag kom hem från Nya Zeeland (läs: när jag ännu hade råd haha) men sen hade jag inte tänkt på det värst mycket. Inte peppat. Till och med tyckt det var lite dålig timing och dyrt. Klart jag saknar mina kompisar och såg fram emot att träffa dem igen. Men nu för tiden har jag ju dem jag saknar ännu mer än dom som ändå bor i mitt hemland. Ju närmare jag kom Kymenlaakso och Inkeroinen detsu mer insåg jag hur roligt det här faktiskt skulle bli. Fan, det kändes som jag var hemma.

Lunchtid var jag framme i Kouvola där jag ju sprang på ett känt ansikte från Petsmo haha. Satt i solen med Jesper tills vårt tåg till Kotka gick. Han åkte till slutstation och jag steg av i Inkeroinen. Jag gick en nostalgi promenad före mina kompisar började dyka upp. Kramarna med nån du inte sett på över ett halvår är dom bästa kramarna.

Vi bjöds på lunch och hade sen traditionsenligt öppet hus program. En före detta elev (shout out Otto Maja) kom och berättade om sig själv, hans år på Kymenlaakson Opisto och hans karriär. Mycket klok människa. Efteråt tog rektorn till orda. Vår rektor i gymnasiet är verkligen en jättebra rektor men rektorn här, Olli, är faktiskt bästa rektorn jag har haft att göra med.  Han pratade om arbetsplatser, branscher, de ”likaiset ja raskaat” yrkena som om några få tiotals år kommer överlåtas åt teknologins händer. Han pratade om hur det många av oss jobbar med, försöker jobba med, studerar, försöker studera med – hur det kommer spela större roll. Kreativa yrken kommer få en annan status.

Det var talen, det var att vara tillbaka på den mest uppfinningsrika platsen jag vet, platsen jag utövat mest kreativitet på och att vara bland konstnärliga människor som kände samma sak. Det var så inspirerande. Nån stans bland serverande, kundbetjäning, kontrakt förhandlande, resande, formulär och ansökningar så hade jag nog tappat bort orsaken varför jag vill vara kreativ. Jag visste inte att jag tappat den före jag fann den igen.

Avsaknaden på årets elever på plats var förvånande med tanke på hur fullsatt vår öppna dörrars dag var ifjol. Trots det hade dom ställt till med en brakfest på kvällen med grillad korv, plättar, bastu, discoljus, rökmaskin, plockmat, snacks, karaoke.. Senare kom det fram ett de ordnat sammanlagt 4 fester det här året vilket motsvarar antalet fester vi hade per månad hahah. Jag som alltid varit en barråtta som alltid vill dansa på klubb, desto större desto bättre, har det senaste månaderna ändrat åsikt. Jag vill fortfarande dansa men det glesa dansgolvet på en onsdagskväll i Fiji eller gympasalsgolvet vid Kymenlaakson Opisto är fan de bästa ställena att dansa på.

Anna-Katri Hänninen var flitig med sin kamera också 🙂

Än en gång var jag tvungen att gå från den här parkeringen. Än så länge har jag inte klarat av det utan gråten i halsgropen. Men vi ses väl igen nästa år Inkeroinen.

IMG_5812.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s