”Borta bra men hemma bra”

Precis som jag i början på Fiji överväldigades  av tanken på hur långt borta Finland låg har jag nu svårt att förstå avståndet till Fiji och Nya Zeeland. Det känns surrealistiskt att mina vänner faktiskt fortfarande är där, går på gatorna jag gick på, äter maten jag åt, sitter i rummen jag satt. När jag satt på planet och såg den där världskartan som visar planets rutt blev jag riktigt illa till mods ju längre bort från Oceanien det lilla flygplanet på skärmen flyttade sig. Gapet.

På ett av mina tre flyg, ett 14h flyg, där jag borde ha varit vaken typ 8 första timmarna men somnade framför datorn, så tappade jag all uppfattning om tid. Minns jag kollade på världsklockorna dom visade i planet. Klockan var 12:45 i London men jag satt för långt borta för att se om det stod AM eller PM efteråt. Jag hade ingen aning. Alltså ingen aning. Inte en blekaste aning om det var midnatt eller lunch i Europa.

Att komma till Stockholm var värre, eller konstigare, än när jag sen kom hem. Dels för att jag kämpade med faktumet att jag var hemma i Skandinavien och inte på Nya Zeeland längre, att min långa resa var så gott som över och sen har jag alltid en konstig liten känsla av att vara i Stockholm. Alla gator vilar på minnen. Jag bodde hos Toffe i Stockholm och om han bytte samtalsämne för radikalt den där första timmen sa jag kallt åt honom att jag inte orkar tänka på det nu haha. Kanske överdramatiserar jag hela den här flytten men jag var mer förberedd på förändringen när jag åkte dit än när jag kom hem. Jag tänkte nog inte på att jag måste klimatisera mig hemma också.

Att komma hemhem var inte fullt lika märkvärdigt. Även om det länge kändes som att denna dag aldrig skulle komma. Det var många saker jag trodde skulle kännas SUPERhäftigt, att träffa familjen, att stiga ur bilen hemma på gården, att träffa vänner. Såklart givetvis förstås var dessa saker jätteroligt men det var inte lika chockerande som jag föreställt mig, som jag minns att det var när jag kom hem från Stockholm. Jag trodde jag skulle känna likadant eftersom jag var borta längre – både tidsmässigt och geografiskt sett.- den här gången. Sanning är väl den att det aldrig kommer att känns så som det kändes när jag kom hem från Stockholm i slutet av sommaren 2014 för det var första gången jag ens varit hemifrån. Mer än två veckor i alla fall.

Första veckan hemma har varit toppar och dalar när det kommer till humör. På topp när man träffat kompisar, gjort saker man saknat, gymmat. Från ena minuten till den andra kan humörskurvan gått rakt ner. Saknar vänner runt om i världen, saknar vem jag var när jag reste,  saknar ställen. Det att vår hund inte väntar på mig vid dörren längre kan göra mig otroligt dyster. En liten hopplöshet, jag vill inte resa för alltid men att vara hemma är tydligen inte heller tillräckligt. Sen bör ju tilläggas att det här känner jag när jag är ensam. Jag var inte ensam på femton veckor så det är klart att ekot av mina egna tankar kan kännas skrämmande.

 

Jag är tillbaka, jag jobbar, jag gymmar, jag umgås med vänner och nästan fyra månader borta märks nästan ingenstans. Det här säger jag med noll kaxighet men det känns som hemma hade bort mig mera än jag hade bort hemma. Borta bra men hemma bra.

IMG_4785IMG_4813crop

En reaktion till “”Borta bra men hemma bra”

  1. Känner så igen mig i allt du skriver. Ibland önskar jag att jag aldrig for till australien, att jag aldrig reste och träffade så mycket underbara människor. För nu kommer hemma föralltid vara endast bra, inte bäst som det var före jag for. Vissa dagar känner jag av gamla mig och drömmer om hus barn och villan och vissa dagar hittar jag australien ida som bara vill packa och dra och bo i en backpack hela livet. Har tyvärr insett efter 2 år hemma att det känslorus och upprymdhet ( och lycka ) jag kände där på andra sidan jorden kommer jag aldrig känna här. Minns att när jag hörde att du skulla åka tänkta jag lyckans dej men också fan, nu skapas ännu en vilsen själ som aldri kommer att hitta ”hem”. Låter hemsk men så verkar det lite va med folk som börjar resa i ett tidigt skede. Hemhem kommer aldri vara hem och vart man än kommer så hör man ändå inte dit. Det börjar dock känns bättre efter ett tag om det är till någon hjälp men känslan av att this is just not enought försvinner aldrig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s