Dag 81

Måndag. Si sådär 04:47 var jag uppe ur sängen. 05:30 packade vi bussen och vi var på vägen före soluppgången. Mysfaktorn är ganska hög i en kolsvart buss. Lämnade Whakahoro med åtta invånare för en lite mer folktätare ort, Tongariro National Park. 

En sak jag verkligen ville göra på Nya Zeeland var att gå en hike i national parken. Dom har flera nationalparker men den här är äldst, första på Nya Zeeland och fjärde i världen. Allt beror på vädret men lyckligtvis så var det möjligt idag. Dock stal vädret de bästa vyerna från oss. I början var det klart men ju höger upp jag kom i ”devils stair” destu dimmigare blev det. Till den punkten att man inte såg längre än några meter framför sig. Jag och Windy, en hemskt intressant femtiårig kvinna från bussen tog snabbt täten och vi var de enda som gick upp till en av de två bergen som vi passerade. Det var dimmigt, regnigt, blåsigt och kallt. Men vi hade gott om tid och viljan att stå på toppen. Det är ganska skönt också att veta att jag gjorde det för min egen skull, för att jag ville, för prestationens skull. Inte grupptryck eller instagrambilder. 

Jag tyckte det var ganska kul (haha lätt för mig att säga nu) eftersom vi nu fick klättra, inte bara vandra. När vi kom till det som inte kan vara något annat än toppen, även om vi inte så långt framför oss, sprack faktiskt några moln upp så vi fick sen en smula av den andra bergstoppen, bergen under oss och molen. Molnen som vi var ovanför. Jag hade inte riktigt förstått hur högt upp 1 967 meter är före jag såg molen nedanför. Påväg ner passerade vi några väldigt vackra sjöar men allt annat dolde sig bakom dimman. 

Elva år av fotboll och fyra år av gymmande har gett mig en redig baskondition, fick jag bevisat för mig idag. I brist på vyer och överflöd av erdonfin började jag jogga ner. Det var så befriande så jag fortsatte från och till de sista par timmarna. Det gick galant även om jag inte har kunnat träna något vidare sen nyår. Fotboll och gym.

6 timmar och 8 minuter hade jag avklarat 22.4 kilometer. Kommer definitivt göra flera hikear i framtiden, jag kände mig så mig själv. Kanske det är det som krävs, att själv vandra en kilometer ovanför omvärlden, för att riktigt känna sig som sig själv. 

Hann knappt checka in före jag hoppade i duschen. Om den varma duschen i Auckland var min bästa dusch så är det här nästbästa. Sen fick en skithamburgare till middag. Haha jag är inte petig och den var väl god, men det var inte svårt att förstå att dom använt billigaste råvarorna dom hittat. Jag behöver inte betala 7 euro för nått som kostar 1,70 att laga.

Sorterade lite bilder och stog det riktigt lugnt (=stilla) på kvällen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s