Dag 75

Tisdag. Det sista jag sa till Chantal när jag gick la mig var att mitt vänstra öga var ömt. Fyra timmar senare väckte jag Chantal och sa att jag ska åka till sjukhuset. Vänstra ögat var nästan återsvullet och högra var inte friskt heller. Frågade reception ifall de har första hjälpen ögondroppar och när han svarade nej sa jag att han skulle beställa en taxi. ”Are you sure you don’t wanna wait until the morning?”, jag gav honom onda ögat med mina onda ögon och åkte till sjukhuset. 
Kom dit lite efter 5 på morgonen och där skulle jag bli kvar till 10-11. Om det är något Fijitime lärde mig är det att vänta. Träffade en sjukskötare, en läkarstuderande och läkare och utsagan blev en kraftig infektion med ovanlig blödning. Antibiotika ögonsalva och smärtstillande som jag hemma tror skulle vara triangelmärkt. Dom tog också prover som vi får svar på först om några dagar men jag fick tillåtelse att resa med anmärkningen att vara extremt noggrann med handhygien eftersom det är smittosamt.
Vår buss gick 07:20 samma morgon så som ni med makalös slutledningsförmåga förstår att vu missade. Chantal, bussbolaget och hostellet var riktigt hjälpsamma så vi stannade helt enkelt en till natt i Auckland och en natt mindre på vårt nästa stopp – vilket var lika bra. Både jag och Chantal mådde bra av en vilodag. Jag var imponerad av min kropp som orkade trots infektion och fyra timmars sömn, fyra nätter i rad. Tillbaka från sjukhuset tog jag en välförtjänt och -behövd tupplur. Jag trodde definitivt att det var morgon, och att jag var på Fiji, när jag vaknade.
Vi gick till närmaste apotek där jag snabbt tappade all respekt för kassabiträdet. Jag fick antibiotikan i hand hos läkaren så jag hämtade bara smärtstillande från apoteket, vilket apotekaren naturligtvis inte kunde veta men ändå, han frågade om jag noterat att mina ögon är röda och att jag nog behöver nått mot det också. Mhmm.. tanken slog mig också när jag satt på akuten.
Ät lunch på en mexikansk restaurang och tittade på folk som gick förbi på stadens gator. Jag förväntade verkligen inte reaktionen en storstad hade på mig. Suva var en tillräckligt stor stad och jag tycker inte alla vi levde ociviliserat men det så fort jag satte foten i en riktig stad så älskade jag det. Vi gick in och ut genom butiker. Ett simkort, en t-paita, ett par solglasögon att gömma infekterade ögon under, mat och fuktidghetskräm eftersom jag glömde ansiktstvätt på Fiji. Nått är man väl tvungen att glömma så det är ju bra om det inte var allvarligare än så. Åt middag på hostellet och gick och la oss tidigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s