Dag 59

Söndag. Har jag nångång klagat på att det kliar? Jag ber om ursäkt. Jag tar tillbaka allt tidigare sagt och öser allt över den här natten.

Det var förstås myggor överallt, det förväntade jag mig därför gällde det att sova med en filt uppdragen till hakan. Det ledde såklart till svett, kombinera det med att vara otvättad och kanske inte dom renaste av sängkläder. Krydda ännu med lite inbillning om myggor och bett så har du ett riktigt trevligt kalas med panik och kliande.

Låg sömnlös mitt i natten och försökte ta kontroll över kliandet. Lösningen blev att hålla i byxlinningen så hårt att jag inte slapp åt någon annanstans.

Morgonen kom och ljuset gav också mig chanses att för första gången se hur det såg ut. Shit. Inget träf var där det en gång varit. Åt frukost och sen ville vi gärna börja på att jobba, vi jobbade i en timme, drack färskpressade juice men sen sa dom åt oss att vi måste sluta. Det är söndag och vi måste vila, annars kommer kanske någon från kyrkan och säger åt oss. Fijianerna skulle äska mitt vanliga tempo med jobb 6-7 dagar i veckan… Den ena timmen av trädhuggande och risdragande krävde i alla fall väldigt mycket energi i gassande sol. Att jobba och se att man bara fått gjort en droppe i havet är också utmattande. Men att göra ingenting var ännu mer uttröttande. Vi fyra volontärer satt och snackade men jag och en annan slumrade till. Då bestämde vi oss för att få ut och gå. En handledare och några av barnen i familjen visade oss upp för en väldigt hög kulle där vi både såg förstörda byar och en otrolig . Lite av båda, precis som det är. Traskade ner för kullen igen, lånade snorkelutrustning och gick ut till havet. Med att ”gå” menar jag alltså att Fijianerna lätt klättrade på nerfallna träd medan vi volontärer följde efter på skakiga ben haha. Snorklade tillbaka till vårt hus längs stranden. På botten låg takdelar från bynornas hus.

Sen hängde vi volontärer med varandra och med barnen resten av kvällen. Det är fantastiskt intressant att tala med barnen som alla råkar vara pojkar. De tror snö är som glass och dom tyckte det var jättekonstigt att vi klipper och förmodligen slänger bort navelsträngen efter födseln. Här är den delen viktigast och man planterar någonting tillsammans med den. En av pojkarnas kokosnötpalm blåste ner i cyklonen.

Dom här barnen är så fruktansvärt generösa och omtänksamma så det inte finns. En pojke på 13 år beter sig bättre än jag. När dom sätter oss framför sig själva gör dom inte det för att vara exceptionellt snälla mot oss, nej det här är bara så som dom är. De tycker vi är lite fåniga som tackar så mycket. Precis som vi tycker de är när de tackar oss så hjärtligt för att vi kom hit. Vi kom inte hit för att vara exceptionellt snälla mot dem, att komma hit kändes bara mänskligt.

Vet ni vad jag lärde mig idag? Jag är tydligen mer rädd för skogsbränder än cykloner. Även om den branden är en å och en väg ifrån vårt egna hus. Men påriktigt, hur många naturkatastrofer ska vi hinna uppleva på en vecka egentligen?

2 reaktioner till “Dag 59

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s