Dag 58

Lördag. Började dagen med att packa ner grejjerna jag skulle ha med till Levuka. Mina egna grejjer plus:
2 kilo ris
10 paket med nudlar
4 komserver med tonfisk
18 st tvålar
12 små handdukar
2 stora handdukar
5 par damunderkläder
4 par herrunderkläder (det fanns bara fyra stycken okej, inge ojämnställt här inte)

åt behövande på Levuka. Svarade på lite mejl och så före jag tog mina ryggsäckar och gick för att äta en rejäl lunch. Det finns en indisk restaurang nära oss som jag hör är bra och lär ha massiva portioner. Alltså jag äter mycket men jag skulle ha delat den portionen med någon annan haha. Snopet fick jag lämna lite på talriken och då kommer dom fram med gratis efterrätt också?! Haha men det var bra med stadig lunch eftersom jag inte skulle komma fram till ett middagsbord på 9h. Åt nog mellanmål i bussen så jag klarade mig. När jag kom till busstation förstod jag att inte gå och ställa mig i skuggan bakom hela hopen av människor som skulle till samma destination som jag. Istället var jag långt fram och kom med i den andra bussen. Först sa föraren åt mig att jag måste ta en annan buss men när jag förklarade att jag reser själv fick jag komma med.

Jag gissar att mina föräldrar skulle känna sig mer trygg om jag åkte båt och färja själv i Skandinavien. Inte lika långt hemifrån och det kanske känns som man känner folket bättre. Sanningen är den att man nog inte kunde placera en ensam resenär på en säkrare plats än en Fijiansk buss. Direkt jag slapp in i bussen sa någon åt mig att ”here is a spare seat!”. Efter att ha skakat hand med min bussgranne var jag en del av den Fijianska familjen. Skulle inte jag kommit på båten säkert skulle nog inte dom heller ha åkt. Kvinnan jag satt bredvid jobbar i Suva och en helg varannan månad åker hon hem till sin famlj. Milly, hennes fyra åriga dotter var alltså på Levuka när cyklonen kom samtidigt som hon satt trygg i Suva. Det kan ju mina föräldrar tänka på om dom är oroliga för att jag åker buss själv.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig att se på Levuka. Jag visste att byar var förstörda och att ägodelar var bortsköljda. Så vitt jag visste hade det mesta av Levuka förstörts. Ändå var det folk i hamben som frågade om jag skulle på holiday. Jag och mitt vita skinn stod nog ut bland lokalbefolkningen. Minns ni fartyget jag skrev om för några dagar sen? Det som kantrat på en strand. Ja det såg jag från båten. I hamnen låg ett till massivt fartyg omkullblåst.

En av handledarna skulle möta mig i hamnen. Vi var jättemycket folk och det var jättemörkt så visst var det lite nervöst de där tio minuterna innan jag förstod var han var. Det går liksom inte att ringa nån här heller efter cyklonen. Började lysa med min ficklampa på mig själv istället för framför mig, eftersom jag nog var lättare att hitta än honom. Med öppna armar kom Tomu fram till mig.

Han berättade om hur staden vi befann oss i var Fijis första huvudstad. På en bankbyggnad skyltades årtalet 1909. Det var ju som sagt nattsvart men jag såg inte mycket skadat i hamnstaden. När vi hoppade på flaket på en lastbild som körde oss till en by såg man i skenet av billyktorna förstörda vägar, nerrasade hus och oräkneliga fallna träd. Jag kände mig rätt upprymd där på lastbilsflaket, så som man känner sig när man skapar minnen för livet.

Vi åkte till Green Lions boende på Levuka. På Fiji har Green Lion två stationer, i Narere där jag bor och ett mindre hus på Levuka där dom jobbar med organic farming och så tar dom hand om sköldpaddor. På kontoret i Suva sa dom att vi inte kunde bo i green lions hus eftersom taket blåst bort. Det visade sig att det var precis där vi skulle bo, tillsammans med en av handledarnas familjer. Jag antar att ett hus utan tak är bättre än inget hus alls.. Dom hade en pressening över huset så det var okej. Inge ström, signal eller rinnande vatten. Men det överlever man utan några dagar.

När jag kom fram välkomnades jag av volontärerna som redan var på plats och familjen som bor här. Det serverades genast middag och senare på kvällen hade vi en kava ceromoni men för mig var det fysiskt omöjligt att hålla upp ögonen lägra. Några minuter efter att jag gick och la mig kom två volontärer och då var jag redan djupt inne i sömnen.

2 reaktioner till “Dag 58

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s